ELIN SÖDERHOLM!

PARIS - Paniken i Fan Zone

Ja vart börjar man.. Som det stod i tidningarna smällde det en smällare mitt i fan zone vid eiffeltornet, alltså själva stället där tusentals fans samlades för att kolla på matcherna utomhus på storbildsskärmar. Just den kvällen vi var där visades Tyskland-Italien på skärmarna så det var otroligt mycket folk där. Tusentals människor hade samlats för att dricka öl, kolla på fotboll och bara ha det härligt. Stämningen var kanon och alla tittade spänt på den spännande matchen som visades. Det går inte riktigt att beskriva hur mycket folk det var och vilket trevlig stämning det var på plats.

Här är några bilder från kvällen innan då vi kikade på en annan match där. Det var inte ens i närheten av så mycket folk som det skulle komma att bli kvällen efter. Här är det tomt på människor i jämförelse med dagen efter.

Iallafall, jag och C stod långt framme i folkmassan den 2 juli tillsammans med två andra vänner från Sverige som vi precis mött upp. Vi pratade, drack öl och skrattade likt tusentals andra som också var på plats. Alla tankar om terrordåd var som bortblåsta och vi hade det verkligen SÅ trevligt. Jag och C stod bredvid varandra hela tiden och på grund utav alla människor hade vi knappt en millimeter emellan oss. Plötsligt från ingenstans hör jag något och jag vrider på huvudet, på en halv millisekund hinner jag se hur alla människor på vänster sida om mig kommer flyende mot oss i ren panik. De skriker och springer i full fart rakt mot oss och jag minns fortfarande känslan så väl. Panik. Innan hjärnan ens fattade vad som hänt började jag springa, jag sprang allt jag kunde bort från platsen, ut på en gata och följde strömmen dit tusentals andra skrikande människor flydde.

Jag vet inte hur länge jag sprang, men det kändes som en evighet. Jag var helt säker på att inom några sekunder kommer en bomb att ta mig bakifrån så det var bara att springa för livet. Jag såg mig bak efter C men han var inte där, det enda jag såg var andra människor i panik som skrek och sa "keep running!!!!". Jag tänkte att jag måste springa, han kanske springer också och då kanske vi ses efteråt. Vi får försöka leta upp varandra i tryggheten istället. Dessa tankar blandades med rädslan över döden, funderingar över hur det skulle kännas att bli tagen av bomben och att detta kan inte vara sant. Hela tiden matades det i huvudet, "det kan inte vara sant, det kan inte vara sant. Det är en dröm, detta händer inte".

Efter några sekunders springande känner jag hur benen börjar vika sig på mig. Första tanken var "Ramlar jag nu blir jag översprungen av 10 000 människor, ramla INTE". Jag kämpade emot men det gick inte, jag faller handlöst framåt och lyckas ta emot mig med handflatorna innan jag snabbt blir påsprungen av människor som kommer bakifrån och hamnar på rygg. Jag tänker att jag måste krypa ihop till en boll och skydda huvudet för att överleva, bakhuvudet får en smäll i backen, men på något sätt lyckas jag ta mig upp med trasiga kläder och skon på halva foten. Jag fortsätter springa och paniken över att C inte är där kommer ifatt. Är han kvar i folkmassan? Blir han översprungen av alla människor eller kommer bomben ta honom? Jag började medans jag sprang tänka tankar som "Hur ska jag kunna leva utan honom? Är han död? Kommer jag aldrig mer se honom? Hur ska jag ta mig hem från Paris utan honom?" Jag och alla omkring mig var ju säker på att det var ett nytt terrordåd, och det överlever man inte om man är mitt i det. Folk hoppade in i kioskerna och var desperata efter skydd.

När jag sprungit ett tag tittar jag åt höger och får se en av killarna vi var där med. Han får syn på mig och tillsammans springer vi in på en annan gata. Lättnaden när jag ser honom glömmer jag aldrig, tack och lov att jag träffade på honom! Hur skulle jag annars få tag i C, min telefon var nämligen i ryggsäcken som C hade.

Vi stannar någonstans på gatan vi vek in på och här är jag är i panik och gråter, tror att jag aldrig mer kommer se C och att det kommer smälla när som helst. Vi försöker ringa C och till min stora lycka är det upptaget, alltså borde han leva? Vi provar igen och han svarar, han är på väg mot oss. Efter vad som kändes som en evighet dyker han upp alldeles sönderskrapad och med trasiga kläder. Jag kastar mig kring hans hals och börjar storgråta.

Snabbt som attan ringer jag mamma och pappa för att berätta att vi lever, vi visste ju inte vad som hänt och vad som kommit upp på nyheterna hemma i Sverige. Mellan tårarna förklarar jag snabbt vad som hänt och att vi nu är på väg till en taxi som ska ta oss bort därifrån. Chockade åker vi till killarnas lägenhet och i taxin på väg dit får jag såklart panikångest. Efter att ha druckit lite vatten och kollat våra sår lugnar jag mig och när vi pratat ut lite om händelsen går jag och C hem till vårt hotell. Promenaden till hotellet var jag så otroligt rädd, vart jag än gick trodde jag att det skulle smälla och jag hoppade till för varenda litet ljud.

När vi kom till vårt rum och stängde dörren var det som om allt kom på en och samma gång. Lättnaden över att C levde, över att vi var där tillsammans och att vi var i säkerhet, samtidigt som händelsen går på repeat i mitt huvud och alla katastrof-tankar på vad som kunde ha hänt dyker upp. Jag gråter och gråter och gråter, har panik och vet knappt var jag heter. Efter mycket om och men somnar jag äntligen. Dock vaknar jag mitt i natten av mardrömmar och skriker rakt ut i sömnen, C lyckas väcka mig och jag kan somna om..

 

Denna händelse är det värsta jag varit med om. Alla tankar jag hann få och den panik jag och alla andra tusentals människor drabbades av. Jag trodde verkligen att det var skarpt läge och att det var ett nytt terrordåd, det var sådan stämning på plats. Panikdrabbade människor som flydde skrikandes för sina liv. Och mitt i allt det där tappade jag bort C, mardrömmen. 

Nu var det bara en smällare, men som sagt, där och då var det precis som skarpt läge. Vi trodde vi skulle dö. Jag trodde min sambo var borta för all framtid. Det är svårt att förklara hela situationen för allt var så overkligt. Dessutom BLEV det ändå ett allvarligt läge trots en liten smällare, tusentals människor flydde i panik och det gjorde att många också blev nedsprungna och behövde vård. Det låg människor på marken med vårdpersonal runt sig. Och det hade kunnat vara vi.. Usch..

Jag tänker fortfarande på händelsen och får en obehaglig känsla när jag läser om fan zone eller hör talas om den. Dagarna efter hade jag svårt att vara i folksamlingar och när vi kvällen efter skulle åka till Islands fans "mötesplats" var det väldigt jobbigt. Jag var på min vakt och föreställde mig hela tiden hur det skulle se ut när alla dessa människor skulle fly och börja springa i panik.

Jag är iallafall glad att vi klarade oss med lite skrapsår och jag kommer fortfarande på mig själv med att tänka "Vad glad jag är att vi sitter här tillsammans.." Tack och lov att det "bara" var en smällare och att vi kom undan med enbart trasiga kläder och blodiga knän.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas