ELIN SÖDERHOLM!

Det stora inlägget om mig

Här kommer hela svaret på Cecilias fråga som jag nämnde inatt!

...

MIN LIVSSITUATION JUST NU

Jag heter som bekant Elin och är 21 år gammal (Jag höll på att skriva 15, haha). Jag är född och uppvuxen i staden Bollnäs, där jag bodde i en villa på landet tillsammans med min familj fram till år 2014. Direkt efter min student (från samhällsprogrammet) i juni år 2014 flyttade jag nämligen ner till min sambo C i Borås där han sedan ett år tillbaka bodde och spelade fotboll. I Borås jobbade jag på hemtjänsten och det var i princip det enda jag gjorde. Jag hade inga vänner eller umgänge där, så gissa om jag var glad när vi i början utav 2015 bestämde oss för att flytta hemåt igen, denna gång till Hudiksvall.

Det har varit (och är fortfarande) sambons kontrakt som lite styr vart vi bor. Idag bor vi kvar i Hudiksvall och vi båda trivs som fisken i vattnet. Jag har genom mitt förra arbete på MAX träffat fantastiska vänner och vi har även genom C:s fotbollslag lärt känna otroligt många härliga människor. Med andra ord så har vi ett underbart liv här uppe. Vi har dessutom bara 10 mil till Bollnäs där våra familjer samt alla våra äldre vänner finns, så vi behöver aldrig känna oss ensamma!


Älskade Hudiksvall, vill aldrig flytta härifrån!

Jag jobbade tidigare på MAX här i Hudik men sjukskrev mig i maj 2015, då jag en dag fick nog på den bristande ledningen och dåliga planeringen utav chefen. Vi var alldeles för få arbetare i restaurangen under lunchrusningen och efter att jag frågat om hjälp ett tiotal gånger så bröt jag ihop. Jag ringde både mamma och chefen och berättade, dom sa att jag skulle åka hem och vila. Innan jag åkte hem skulle jag berätta för dagschefen vad som hänt, där och då fick jag ett sådant kallt bemötande att jag kraschade, jag SPRANG ut från restaurangen i tårar och minns inte ens hur jag kom hem. Jag var sjukskriven i 7 dagar utan läkarintyg och när dom 7 dagarna var slut så kunde jag bara inte gå tillbaka till jobbet. Hela kroppen sa stopp. Jag fick en tid hos en läkare och där bröt jag ihop igen, han konstaterade att jag led utav en djup depression tillsammans med ångest och jag blev sjukskriven en månad direkt. Anledningen till depressionen vet jag fortfarande inte, mer än att jag varit nedstämd i flera år och att det tillslut blev min vardag. Att livet inte spelade någon roll var för mig normalt. Alla ville väl kanske dö?

Dock blev den där månaden till flera månader och nu har jag snart varit hemma i 8 månader. I oktober-15 sa jag även upp mig från MAX, så nu är jag arbetslös också. Det jag har gjort dessa 8 månader är enbart att vila, umgåtts med nära och kära och försökt överlevt dagarna. Lugna promenader längs havet och tid hemma hos familjen har varit två saker jag spenderat mycket tid på. Jag har prioriterat mig själv och bara tagit det lugnt, något annat har jag inte klarat av. Det har funnits dagar då jag bara velat försvinna från detta liv men det har också funnits dagar då jag skrattat utav lycka. Dagarna har jag för det mesta spenderat hemma i lägenheten eller hos mina föräldrar på landet.


Två av mina favvosar, Truls och lillasyster Ellen.

Idag har jag dock börjat gå mot ett tillfrisknande och jag mår SÅ mycket bättre, kortisolvärdet som var skyhögt har normaliserats och tack vare antidepressiva tabletter, KBT-samtal och världens bästa läkare så är jag på fötter igen. Jag vill inte längre försvinna från detta liv utan jag är snarare TAGGAD på livet. Visst har jag fortfarande dagar då livet känns piss, och visst finns det tillfällen då ångestattackerna kommer och hälsar på, men jag vill leva och bara det är ett stort framsteg. Livet känns inte värdelöst HELA tiden, utan jag ser framemot vad livet har att erbjuda. 

Sedan 11 Januari i år arbetstränar jag på en förskola i Bollnäs, två dagar (tis,ons) i veckan 3 timmar per dag. Det är på skolan där jag själv gått från det att jag var 5 år tills jag slutade årskurs 6. Även om det är en stor omställning och ångesten har ökat på sista tiden så trivs jag väldigt bra. Jag blir otroligt trött och kämpar mot tankarna som säger att jag inte kommer klara av det, att jag kommer falla tillbaka till ruta ett och få börja om med allt, men jag längtar ändå till nästa pass. Målet är att utöka till längre pass och fler dagar, men det får ta den tid det tar.

När jag är klar med arbetsträningen och inte behöver vara sjukskriven längre hoppas jag på att få arbeta som vikarie här i Hudiksvall. Helst inom barnomsorgen på förskolor. Dock börjar jag bli mer och mer taggat på att plugga, så kommer jag in på förskoleprogrammet till hösten så funderar jag starkt på att köra igång pluggandet igen. Om kroppen pallar. Att plugga när man inte kan minnas saker, hålla reda på papper och ta in mycket information på en gång känns lite riskabelt. Dock är det inte förrän i höst och till dess kan mycket ha ändrats!

Men för tillfället är jag alltså fortfarande sjukskriven och arbetstränar två gånger i veckan. Jag strosar på här hemma och piffar i lägenheten, fotograferar, bloggar och bara gör sådant jag tycker är roligt. ÄNTLIGEN har jag börjat få tillbaka några utav mina intressen, dom har liksom varit försvunna ett tag. Depressionen har haft övertaget med andra ord.

MINA INTRESSEN OCH HOBBYS

Jag har sedan jag var liten varit en aktiv tjej. Jag har gått på friidrott, fotboll, klättrat (om än bara några gånger) åkt fyrhjuling, åkt slalom osv. Idag håller jag dock inte på med någonting förutom ett par slalomdagar i fjällen runt jul varje år. Att gymma och gå på pass är dock en aktivitet jag gillar idag, även om jag för tillfället inte ens äger ett gymkort. Men som sagt, livet har liksom legat på is ett tag. Det kommer!

Förutom de fysiska aktiviteterna har jag länge tyckt om att fotografera. Intresset växte fram i början av tonåren, den var en tid då i princip ALLA tjejer hade en varsin systemkamera. Dock höll intresset i sig och jag tycker om att fotografera än idag. Utöver fotograferingen så har jag fått ett nyfunnet intresse i inredning. Jag älskar att piffa i lägenheten, göra det fint och ständigt förbättra. Det blir liksom aldrig klart hemma hos mig, haha. Jag handlar gärna på loppis och renoverar upp sakerna som istället blir till mina egna.

Haha, foton från tiden då jag precis köpt kameran. Detta var typ sådant jag fotograferade. Var det bara jag eller någon som känner igen sig?

Jag är även väldigt kreativ och ÄLSKAR att vara ute i mamma och pappas ladugård och bygga. Vårt köksbord har jag till exempel byggt själv och även vardagsrumsbordet, haha. Jag tar det jag hittar under ladan (finns massor med gammalt virke) och kan spendera uppåt 7-8 timmar där ute helt själv. Min pappa är från början möbelsnickare så det kanske ligger i generna haha. Annars spenderar jag helst tid med min sambo, min familj och mina vänner. Reser så mycket jag kan och bara är. 

Hittar ingen bättre bild på bordet för tillfället, här är en liten sneak peek

Som jag nämnde tidigare gick jag samhällsprogrammet på gymnasiet och det är jag väldigt glad över såhär i efterhand. Under de åren växte jag enorm och nya intressen började växa fram. Jag blev mer och mer intresserad av världen och vår studieresa till Kenya fick mig att inse hur fantastiskt mycket som finns att upptäcka på denna planet. Människors olika kulturer, tankesätt och värderingar är bara tre av alla saker som intresserar mig. Jag är otroligt nyfiken på världen och det är en utav anledningarna till att jag älskar att resa så otroligt mycket som jag gör. För mig är en resa inte bara sol, bad och semester. Det är en möjlighet att utforska, upptäcka och lära sig nya saker. Det här med åka på en all inclusive-resa till ex. Thailand är inget för mig. Jag skulle inte kunna ligga och äta hotellmat vid poolen i 2 veckor, jag vill se mer. Även om det såklart är härligt att slappa vid poolen ibland också! Drömmen vore att få komma ut i världen och fotografera, att ta sig ut på Afrikas landsbygd igen och fånga ögonblicken som människor här uppe inte ens vet existerar.

Foton sedan sist jag var i Afrika, har ni inte varit där så ÅK!

Jag är feminist uti fingertopparna och kämpar dagligen för en mer jämställd värd. Att argumentera mot mig huruvida feminismen gått för långt i dagen samhälle är nog att gå mot sin egen död. Min familj brukar säga att jag har argument för allt och att det inte spelar någon roll vad det handlar om. Det kan vara allt ifrån varför jag ska få låna bilen till varför vi inte bör stänga Sveriges gränser. TACK för att jag gick samhälle säger jag bara, haha. Alla borde gå det. Överlag är jag nog en glad och sprallig tjej med skinn på näsan. Jag säger vad jag tycker och tänker och står för mina åsikter. 

Jag hoppas jag fått med det mesta nu och att ni fick en bättre bild av mig, annars är det bara att fråga! Tack för denna fråga Cecilia och vad roligt att intresse fanns att veta mer! KRAM

 

30 januari 2016 13:30 | Allt |

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas